Den här är extremt lätt. Någon jag saknar varje minut av varje dag är min katt Oskar. De flesta vet att han dog förra våren. 30 Mars för att vara exakt. Också känt som typ en vecka innan min födelsedag, så jag kan lätt säga att min 17årsdag var min värsta födelsedag hittils just på grund av det.

Dagen han dog grät jag mer än jag någonsin gråtit förut, det var definitivt det värsta jag någonsin kännt. Efter det har jag suttit många gånger vid hans grav och gråtit när resten av min familj inte är hemma.

Men han levde 12 och ett halvt år och det är år jag är extremt tacksam för. Jag tror aldrig jag skulle vara sån djurvän som jag är om det inte hade varit för honom. Alla vet ju att jag älskade Oskar mer än något annat, jag var alltid så stolt över honom. Även om andra inte förstog det, eftersom han var en väldigt speciell katt. Han var inte världens socialaste, och han bet och rev ofta folk. Oh det tog mig ungefär 10 år innan jag vågade klia honom på magen och sånt. Men han var som jag på det sättet, jag har också en egen bubbla som jag inte gillar när folk träder in i.

Han skulle alltid ta sin plats också, allting var ju liksom hans. Om jag låg i sängen kunde han komma och lägga sig bredvid, och sen sakta knuffa mig mot kanten tills han hade nästan hela sängen för sig själv. Nu skulle jag ge vad som helst för att Oskar skulle ta upp all plats i min säng, eller håra ner kläderna i min garderob, eller tigga mat av mig på morgonen (han fick alltid mat av mig, nästan aldrig av dem andra, så han kom jämt och tiggde hos mig). 

 


Det här är bilder på min jättesöta katt. På den högst upp är han äldst och på den längst ner är han bara liten kattunge.