På senare tid har jag känt mig rätt borta. Det känns ungefär som en sån där period i livet då allt man gör bara blir fel på ett sätt eller ett annat. Det känns som att alla dömer mig, men att ingen faktiskt bryr sig. Det känns som att småsaker går fel hela tiden för mig vilket är otroligt frustrerande och det har brutit min entusiasm för saker rent allmänt och jag känner att jag aldrig orkar vara trevlig mot folk längre, så jag säger massa bitchiga saker hela tiden. Känner mig bara jobbig.

Jag önskar att jag hade en katt fortfarande, Oskar kunde alltid få mig på gott humör. De nätter då jag tänkte för mycket för att kunna somna brukade jag gå in och lägga mig på golvet bredvid honom och klappa honom tills jag blev trött nog att gå och lägga mig. Och när jag var arg behövde han bara kolla mig i ögonen för att jag skulle lugna ner mig. Verkligen så behöver jag inte någon som tar hand om mig, jag behöver bara någon som ser mig för hur jag är, och inte är fast i förutfattade meningar om mig och som inte dömer mig.